Ibland läser en saker som är så tokiga att det inte går att tiga still. Detta inlägg från DN Debatt om disciplinåtgärder är ett sådant inlägg.
Debattörerna Henreksson och Skogstad för fram argument som varken är grundande i forskning eller beprövad erfarenhet, på vilket den svenska skolans verksamhet ska vila på enligt Skollagen. De föreslår också åtgärder som går direkt emot skolans demokratiska uppdrag, och som riskerar att försvaga snarare än stärka lärares auktoritet gentemot elever.
Författarna vill återupprätta ”lärarens kunskapsförmedlande auktoritet” men skjuter sig själva i foten med förslaget att göra det obligatoriskt för rektorer att vidta disciplinåtgärder mot elever som bryter mot skolors ordningsregler. Såvitt vi känner till finns inga utvärderingar av effekten av de disciplinåtgärder rektorer får besluta om enligt Skollagen, där bland annat avstängning ingår. Inom psykologisk forskning är de negativa effekterna av straff dock väl kända sedan länge; det leder till mer aggression hos den straffet är avsett för och förstör relationen till den som utdelar straffet. Även om intentionen inte är att straffa visar forskning att effekten ändå riskerar bli negativ om den drabbade uppfattar det som ett straff.
Författarna är ute på riktigt djupt vatten när de föreslår att rektorer ska få straffa elever för lagbrott. De föreslår också att eleverna själva inte ska få delta i utformningen av de ordningsregler de förväntas följa. Skollagen fastslår att utbildningen ska vila på demokratisk grund och ”syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden”. Henrekssons och Skogstads förslag kommer i längden försvaga den demokrati som skolan ska försvara. En bör istället öka elevers delaktighet i utformningen av ordningsregler. I den kartläggning av Skolverket som författarna refererar till framkommer att elever sällan känner till skolans ordningsregler och att de inte känner sig involverade i framtagandet av dessa. När människor istället får känna sig delaktiga är min övertygelse att de i högre grad kommer acceptera och försöka följa ordningsregler. Det är också att totalt underkänna Sveriges rektorers omdöme att tvinga dem att i högre utsträckning besluta om disciplinåtgärder. Ökad användning av avstängning och den därtill vidhängande synen på elever som brottslingar leder i helt motsatt riktning, bort från den kunskapsskola som författarna önskar skapa.
Jag instämmer i den bild som författarna målar upp; att förväntningarna på lärare ofta är för högt ställda. Det lärare behöver är förstärkt stöd från ledning och från elevhälsa att utföra sitt uppdrag. Jag föreslår därför att Henreksson och Skogstad lyssnar på de kloka rektorer som uttalat sig i Skolverkets kartläggning som de själva refererar till. Där betonas att förebyggande insatser från elevhälsan har bättre effekt för ökad trygghet och studiero än vad disciplinåtgärder har. På så sätt kommer elever, i högre grad kunna få hjälp av lärare att ”inhämta och utveckla kunskaper och värden” så som Skollagen föreskriver, istället för att kämpa mot desamma.
Stefan Boström
Leg. psykolog verksam i skolan.
