“Tänk på vad du väljer nu, gör rätt val nu.” Ibland hör jag personal säga så till elever, och jag blir alltid lika konfunderad över varför en väljer att uttrycka sig så i stunden.
Jag tror att det är menat som en påminnelse att personen ska komma ihåg vad som är bäst för hen. Kanske har personalen berättat för eleven vad de förväntar sig i situationen. Att lägga undan mobilen, att inte svara på en spydig kommentar från annan elev, att gå ut ur klassen istället för att vandra bort till en kompis. Eleven har kanske till och med i ett tidigare skede hållit med om att det är bäst och att göra så. Allt väl så långt. Eller? Genom att upprepade gånger påminna personen om att hen själv avgör vad som händer härnäst, implicerar vi också att det finns ett rätt val och ett fel val. Om eleven hade kunnat göra annorlunda i stunden hade den troligtvis gjort det. Istället blir det moraliserande att hävda att personen väljer “fel”. Vilka tankar om eleven hör ihop med detta? “Hen är fri att välja”, “Hen vill inte göra rätt”, “Personens strategi för att lösa situationen är fel”. Att tänka, och förmedla detta i en stressad/svår situation är helt enkelt inte så hjälpsamt, och det är ju därför vi är där, som hjälpare.
Vilka förväntningar har jag på eleven om jag tänker att hen kan välja fritt? Att hen ska kunna tänka klart och hantera sig själv i stunden. Att hen ska kunna göra en förändring i stunden. Att hen ska kunna förändra sitt beteende med ren vilja, utan hjälp av något eller någon. Inte helt rimligt, eftersom vi ju oftast känner till personen och en del av hens svårigheter sedan innan. Vilken roll får jag som hjälpare om jag tänker att hen kan välja helt själv? Jag blir en Påminnare. Att vara påminnare kan ju vara en bra sak om det görs på ett icke-dömande sätt och om vi tror att det kommer funka. Men om vi bara identifierar oss som påminnare innebär det ju att vi också visar att vi inte kan hjälpa personen i stunden, det kan hen bara göra själv. Inte heller särskilt hjälpsamt med andra ord.
Hittills i texten har jag mest klagat och kommit med pekpinnar. Hur hemskt är det egentligen att säga att något är Elevens Val när hen är på väg att göra fel? Tja, det behöver inte alls påverka helheten. Självklart kan man ha många goda stunder tillsammans även om man tänker så. Självklart kan man tycka om eleven en hel massa ändå. Men min poäng är att det faktiskt spelar roll hur vi tänker och pratar med och om personen vi jobbar med. Det gör saker med personen, och det gör saker med oss och vår roll som professionella hjälpare, oavsett om vi är psykologer, boendestödjare, rektorer eller lärare.
Så hur kan vi förhålla sig istället? I stunden? Efteråt? Påminn om vad ni kommit överens om utan att lägga en värdering i det. Om det verkar göra det värre i stunden att påminna – låt bli. Självklart kan en inte alltid låta bli att påminna. Men ofta, kanske oftare än vi tror går det alldeles utmärkt. Det är mycket lättare att förändra efteråt när vi hunnit lugna ner oss och tänkt till. Vi kan Vänta. När en person inte gör som vi förväntar oss är det påfallande ofta som hen faktiskt kan om en stund, om vi bara håller i oss själva och aktivt väljer att vänta. Vi kan bekräfta känslan: “Jag ser att du har det svårt”. Att få känna sig förstådd alltid hjälpsamt, om inte på kort sikt så på lång. Vi kan skoja om det: “Nu blev det tokigt”. Faktum är att en gammal skotsk studie visade att en majoritet av lärare skojar för att lugna ner en situation, och också skattar det som den mest effektiva interventionen i ett sånt läge. Vi kan ta bort kravet: “Kom så gör vi något annat”. Det kommer en morgondag när vi kan försöka igen.
Och viktigast av allt, vi kan prata om det med personen efteråt, tex med hjälp av CPS, Samarbetsbaserad problemlösning. Med hjälp av modellen undersöker vi på ett icke-dömande sätt vad som blev svårt för personen med en viss förväntan. Vi är då noga med att förklara varför vi ser att det är ett problem att förväntan inte infriades (tex “När du inte kommer i tid till skolan på måndagar missar du genomgången i matte som du behöver för att kunna göra uppgifterna). Och vi löser problemet tillsammans på ett sätt som tar tillvara bådas bekymmer. Men det är ett annat blogginlägg.
