Detta inlägg skrev jag för några år sedan på Pedagog Uppsalas hemsida. I och med att det inte längre finns tillgängligt där, och den aktuella diskussionen om disciplinåtgärders användande i kommuner som anlitat Skolkonsulterna AB, så publicerar jag det här igen i en lätt omarbetad version.
I detta inlägg kommer jag försöka föra vidare Maria Refors Legges skojuridiska resonemang i Elevhälsopodden från vad vi får göra, till vad vi bör göra för att komma tillrätta med bristande trygghet och studiero. Det här är ett av mina favoritämnen, så faktum är att vi i detta inlägg kommer hinna koncentrera oss på vad vi idag vet att vi inte bör göra i frågan.
Något Maria gjorde tydligt i intervjun jag gjorde med henne i Elevhälsopodden är att lagstiftningen som ska stötta arbetet för att främja trygghet och studiero inte är så tydlig som den kunde vara. Det kan därför vara lätt hänt att blanda ihop vad vi i skollagens namn ibland får göra, med vad vi bör göra. Det skolverket skriver på sin hemsida är till exempel inte till så värst stor vägledning kan jag tycka. Där redogörs till exempel för vilka disciplinåtgärder rektor och lärare får ta till, men skjuter ibland in ett behöver som om det faktum att det nämns i lagen vore bevis nog för disciplinåtgärdens effektivitet. Såhär står det till exempel i en passage:
“Det finns situationer då det inte räcker med förebyggande åtgärder. Då kan skolan behöva använda de disciplinära åtgärder som finns i skollagen för att skapa och upprätthålla en god studiemiljö.”
Jag har i många fall sett med egna ögon att skolor inte lyckats komma tillrätta med problem med hjälp av förebyggande åtgärder. Det tjänar inte så mycket till att moralisera över det, herregud det är ett i många fall otroligt komplext, svårt och viktigt arbete. Men bristen på effekt av förebyggande insatser betyder inte att vi då behöver sätta in discplinåtgärder istället.
När vi pratar om hur vi ska skapa trygghet och studiero tas ofta så kallade konsekvens- eller åtgärdstrappor upp som exempel på vad skolor gör för åtgärder. De återfinns ofta i skolans plan för kränkande behandling, och beskriver åtgärder som ska sättas in när enskilda elever uppfattas vara orsaken till ordningsstörningar. Ofta kommuniceras dessa trappor också ut till vårdnadshavare och på hemsidor för att i förväg förtydliga vad som händer om en elev gjort något allvarligt fel. Jag har sett många exempel på dessa trappor under mina år som psykolog i skolan, och de allra flesta liknar varandra. En del variationer i tonläge finns, där vissa lägger mer fokus på att vårdnadshavare ska tillkallas och bli involverade. Samarbete mellan hem och skola är toppen, men hur effekten ser ut i praktiken när elever redan betett sig illa får nog bli ett annat blogginlägg. Min poäng är att en överväldigande majoritet av trapporna har skollagens disciplinåtgärder på olika steg i trappan, och där avstängning och/eller omplacering är det sista steget, googla själv så får du se.
Så väldigt, väldigt många skolor har med konsekvens-/åtgärdstrappan och disciplinåtgärderna i sina rutiner och planer. När de dessutom regelbundet i kommunikation med vårdnadshavare och på hemsidor förmedlar trapporna kan jag inte tolka det på annat sätt än “vi jobbar såhär”.
Många förståsigpåare och enskilda kan och får tycka saker om den eventuella effekten. Vi som jobbar i och ansvarar för skolan behöver dock luta oss mot vetenskap och beprövad erfarenhet enligt skollagen. Utbildningen ska ju i och för sig också “utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna”, men det tar vi en annan gång, vi nöjer oss med vetenskap och beprövad erfarenhet för stunden.
Så vad vet vi då om effekten av disciplinåtgärder? Jag har inte stött på någon beprövad erfarenhet enligt Skolverkets definition, att “… verksamheten problematiseras och prövas på ett strukturerat sätt. För att få syn på det som görs och vad det leder till ska arbetet dokumenteras i någon form. Dokumentationen gör också att arbetet kan diskuteras med andra och spridas vidare”. Har någon detta liggande, skicka det gärna till mig på stefan@psykologiskt.net! Det närmsta jag kommit beprövad erfarenhet är denna kartläggning som Skolverket gjort genom att intervjua rektorer om ordningsregler och disciplinära åtgärder.
Sara Andersson, rättschef på Skolverket, sammanfattar kartläggningen och rektorernas budskap såhär: “Det viktigaste för skolorna är att arbeta med tillitsfulla relationer, lärarens ledarskap i klassrummet och elevernas delaktighet och inflytande. Då behövs sällan disciplinära åtgärder.” Kloka rektorer enligt min mening.
Om vi går över till att titta på forskning om disciplinåtgärder publicerad på svenska förhållanden, vad hittar vi då? Ingenting om ni frågar mig. Jag är inte forskare och har inte koll på alla forskningsdatabaser, men tycker jag kommer en bra bit på vägen genom att använda Google Scholar, mycket forskning finns faktiskt öppet i fulltext numera (och resten kan en vänligt maila författaren och be om en kopia). En pilotstudie från 2017 från Finland har utforskat användningen av kvarsittning. Den visade bland annat att ca 30% av lärare i Finland använder kvarsittning, att det är vanligare bland män än kvinnor, bland ämneslärare än klasslärare, och för yngre än äldre lärare. Däremot var, som förväntat, åtgärden vanligare att drabba högstadie- jämfört med låg- och mellanstadieelever. Studien sa inget om effekten av disciplinåtgärder, och jag har inte hittat någon annan svensk eller nordisk studie.
Om vi vänder blicken mot det stora landet i väst, som har kommit en bra bit längre upp i konsekvenstrappan och vad gäller användande av disciplinåtgärder, så finns det en del, men ändå relativt sett lite forskning på området sett till hur mycket det används. En metastudie från 2015 som inkluderade 34 studier, visade tydligt att elever som stängts av uppnår sämre resultat i skolan och oftare hoppar av gymnasiet. Enskilda studier har också visat att dessa elever får sämre resultat i framförallt matematik och engelska än jämnåriga som inte stängts av. De har också sämre läsförmåga ju längre avstängningen är, samt löper större risk att utsättas och utsätta andra för kriminella handlingar. Ok, så forskningen visar på tydliga samband mellan avstängning och en rad icke önskvärda effekter. En skulle då förstås kunna förklara sambanden med att det egentligen är de utmanande/normbrytande beteendena som leder till avstängningen som i själv verket orsakar effekterna på inlärning och skolresultat. I en kvasi-experimentell studie fann man att det inte var någon skillnad i styrkan på effekten mellan avstängningar för mindre allvarliga regelbrott och mer allvarliga diton. Forskarna argumenterar därför att effekten inte drivs av beteendet i sig utan av just avstängningen. Samma forskare kom också till den relevanta slutsatsen att avstängning av elever inte gjorde så att klasskamraters prestationer förbättrades. Forskarna tolkade sina resultat som att det snarare var otrygghet i skolmiljön som eventuellt påverkade klasskamraters skolgång negativt.
Om vi utgår från den beprövade erfarenhet och forskning som vi hittat så verkar avstängningar påverka både eleven som utsätts och hens klasskamrater negativt. Så, hur ska vi göra med konsekvenstrapporna då? Tja, om man nu prompt vill använda trappan som bild för våra insatser vid bristande trygghet och studiero så har jag ett förslag; istället för att inkludera ineffektiva och missriktade åtgärder så kan vi i ökande grad aktivera skolans stödsystem (som såklart bör bygga på forskning och beprövad erfarenhet) för att hjälpa skolan (och i vissa fall eleven) att komma tillrätta med problemen.
För att höra mer om dessa förebyggande och hälsofrämjande insatser så föreslår jag att du lyssnar på några avsnitt av Elevhälsopodden där trygghet, studiero och förebyggande arbetssätt och metoder diskuteras:
Förebygga och främja trygghet och studiero
Dr Ross Greene – Collaborative & Proactive Solutions in schools (In English)
Skolutveckling med Samarbetsbaserade & proaktiva lösningar (CPS) del 1- Tasja Bergh och Malin Svensk
Inkluderande beteendestöd i skolan – Helene Folkunger och Maria Sveidqvist
Stefan Boström
Leg. psykolog under specialistutbildning i pedagogisk psykologi
PS. I detta inlägg har jag inte alls fokuserat på psykologiska konsekvenser av avstängning. Det är en stor och viktig fråga som behöver sin egen plats. Hur mår dessa elever innan de stängs av? Hur påverkar avstängningen deras mående på kort och lång sikt? DS.
