“Tänk på vad du väljer nu, gör rätt val nu.” Ibland hör jag personal säga så till elever, och jag blir alltid lika konfunderad över varför en väljer att uttrycka sig så i stunden.

Jag tror att det är menat som en påminnelse att personen ska komma ihåg vad som är bäst för hen. Kanske har personalen berättat för eleven vad de förväntar sig i situationen. Att lägga undan mobilen, att inte svara på en spydig kommentar från annan elev, att gå ut ur klassen istället för att vandra bort till en kompis. Eleven har kanske till och med i ett tidigare skede hållit med om att det är bäst och att göra så. Allt väl så långt. Eller? Genom att upprepade gånger påminna personen om att hen själv avgör vad som händer härnäst, implicerar vi också att det finns ett rätt val och ett fel val. Om eleven hade kunnat göra annorlunda i stunden hade den troligtvis gjort det. Istället blir det moraliserande att hävda att personen väljer “fel”. Vilka tankar om eleven hör ihop med detta? “Hen är fri att välja”, “Hen vill inte göra rätt”, “Personens strategi för att lösa situationen är fel”. Att tänka, och förmedla detta i en stressad/svår situation är helt enkelt inte så hjälpsamt, och det är ju därför vi är där, som hjälpare.

Vilka förväntningar har jag på eleven om jag tänker att hen kan välja fritt?  Att hen ska kunna tänka klart och hantera sig själv i stunden. Att hen ska kunna göra en förändring i stunden. Att hen ska kunna förändra sitt beteende med ren vilja, utan hjälp av något eller någon. Inte helt rimligt, eftersom vi ju oftast känner till personen och en del av hens svårigheter sedan innan. Vilken roll får jag som hjälpare om jag tänker att hen kan välja helt själv? Jag blir en Påminnare. Att vara påminnare kan ju vara en bra sak om det görs på ett icke-dömande sätt och om vi tror att det kommer funka. Men om vi bara identifierar oss som påminnare innebär det ju att vi också visar att vi inte kan hjälpa personen i stunden, det kan hen bara göra själv. Inte heller särskilt hjälpsamt med andra ord.

Hittills i texten har jag mest klagat och kommit med pekpinnar. Hur hemskt är det egentligen att säga att något är Elevens Val när hen är på väg att göra fel? Tja, det behöver inte alls påverka helheten. Självklart kan man ha många goda stunder tillsammans även om man tänker så. Självklart kan man tycka om eleven en hel massa ändå. Men min poäng är att det faktiskt spelar roll hur vi tänker och pratar med och om personen vi jobbar med. Det gör saker med personen, och det gör saker med oss och vår roll som professionella hjälpare, oavsett om vi är psykologer, boendestödjare, rektorer eller lärare.

Så hur kan vi förhålla sig istället? I stunden? Efteråt? Påminn om vad ni kommit överens om utan att lägga en värdering i det. Om det verkar göra det värre i stunden att påminna – låt bli. Självklart kan en inte alltid låta bli att påminna. Men ofta, kanske oftare än vi tror går det alldeles utmärkt. Det är mycket lättare att förändra efteråt när vi hunnit lugna ner oss och tänkt till. Vi kan Vänta. När en person inte gör som vi förväntar oss är det påfallande ofta som hen faktiskt kan om en stund, om vi bara håller i oss själva och aktivt väljer att vänta. Vi kan bekräfta känslan: “Jag ser att du har det svårt”. Att få känna sig förstådd alltid hjälpsamt, om inte på kort sikt så på lång. Vi kan skoja om det: “Nu blev det tokigt”. Faktum är att en gammal skotsk studie visade att en majoritet av lärare skojar för att lugna ner en situation, och också skattar det som den mest effektiva interventionen i ett sånt läge. Vi kan ta bort kravet: “Kom så gör vi något annat”. Det kommer en morgondag när vi kan försöka igen.

Och viktigast av allt, vi kan prata om det med personen efteråt, tex med hjälp av CPS, Samarbetsbaserad problemlösning. Med hjälp av modellen undersöker vi på ett icke-dömande sätt vad som blev svårt för personen med en viss förväntan. Vi är då noga med att förklara varför vi ser att det är ett problem att förväntan inte infriades (tex “När du inte kommer i tid till skolan på måndagar missar du genomgången i matte som du behöver för att kunna göra uppgifterna). Och vi löser problemet tillsammans på ett sätt som tar tillvara bådas bekymmer. Men det är ett annat blogginlägg.

Ibland läser en saker som är så tokiga att det inte går att tiga still. Detta inlägg från DN Debatt om disciplinåtgärder är ett sådant inlägg.

Debattörerna Henreksson och Skogstad för fram argument som varken är grundande i forskning eller beprövad erfarenhet, på vilket den svenska skolans verksamhet ska vila på enligt Skollagen. De föreslår också åtgärder som går direkt emot skolans demokratiska uppdrag, och som riskerar att försvaga snarare än stärka lärares auktoritet gentemot elever.

Författarna vill återupprätta ”lärarens kunskapsförmedlande auktoritet” men skjuter sig själva i foten med förslaget att göra det obligatoriskt för rektorer att vidta disciplinåtgärder mot elever som bryter mot skolors ordningsregler. Såvitt vi känner till finns inga utvärderingar av effekten av de disciplinåtgärder rektorer får besluta om enligt Skollagen, där bland annat avstängning ingår. Inom psykologisk forskning är de negativa effekterna av straff dock väl kända sedan länge; det leder till mer aggression hos den straffet är avsett för och förstör relationen till den som utdelar straffet. Även om intentionen inte är att straffa visar forskning att effekten ändå riskerar bli negativ om den drabbade uppfattar det som ett straff.

Författarna är ute på riktigt djupt vatten när de föreslår att rektorer ska få straffa elever för lagbrott. De föreslår också att eleverna själva inte ska få delta i utformningen av de ordningsregler de förväntas följa. Skollagen fastslår att utbildningen ska vila på demokratisk grund och ”syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden”. Henrekssons och Skogstads förslag kommer i längden försvaga den demokrati som skolan ska försvara. En bör istället öka elevers delaktighet i utformningen av ordningsregler. I den kartläggning av Skolverket som författarna refererar till framkommer att elever sällan känner till skolans ordningsregler och att de inte känner sig involverade i framtagandet av dessa. När människor istället får känna sig delaktiga är min övertygelse att de i högre grad kommer acceptera och försöka följa ordningsregler. Det är också att totalt underkänna Sveriges rektorers omdöme att tvinga dem att i högre utsträckning besluta om disciplinåtgärder. Ökad användning av avstängning och den därtill vidhängande synen på elever som brottslingar leder i helt motsatt riktning, bort från den kunskapsskola som författarna önskar skapa.

Jag instämmer i den bild som författarna målar upp; att förväntningarna på lärare ofta är för högt ställda. Det lärare behöver är förstärkt stöd från ledning och från elevhälsa att utföra sitt uppdrag. Jag föreslår därför att Henreksson och Skogstad lyssnar på de kloka rektorer som uttalat sig i Skolverkets kartläggning som de själva refererar till. Där betonas att förebyggande insatser från elevhälsan har bättre effekt för ökad trygghet och studiero än vad disciplinåtgärder har. På så sätt kommer elever, i högre grad kunna få hjälp av lärare att ”inhämta och utveckla kunskaper och värden” så som Skollagen föreskriver, istället för att kämpa mot desamma.

Stefan Boström

Leg. psykolog verksam i skolan.

Det stora finalavsnittet av Lågaffektiva filmcirkeln är äntligen här! Efter att ha byggt det lågaffektiva förhållningssättet med principer, människosyn och förebyggande arbete får ni i detta avsnitt ta del av strategier för hur man hanterar riktigt starkt utmanande beteende. Verktyg för hur man utvärderar och analyserar efter svåra situationer presenteras också. Så för en sista gång – in och lyssna, reflektera och bli lågaffektiva!

Filmcirkelns sjunde och näst sista avsnitt handlar om hur vi kan undvika utbrott, härdsmältor och nejsägande med hjälp av förebyggande metoder. Titta, reflektera och förändra er verksamhet till det bättre!

I sjätte avsnittet av Filmcirkeln får ni vara beredda på att smittas – av affekter! Jag berättar om varför det är bra att hålla koll på sina egna och andras känslor när vi jobbar med människor (i behov av stöd).

I avsnitt 4 av filmcirkeln anklagar jag alla (ja verkligen alla) för att vara kontrollfreak. Ni får också veta hur en keps kan få vissa att gå i taket. Titta, reflektera och lär! #rörinteminkeps

Denna del av lågaffektiva filmcirkeln handlar om ansvarsprincipen och varför vi har en tendens att skylla på andra när det börjar bli jobbigt. Jag avslöjar också en riktigt pinsam tabbe jag själv gjort, så in och titta med er!

Del 2 av Lågaffektiva filmcirkeln handlar om varför människor är olika och vilka konsekvenser det får för oss på jobbet. Du kommer också få testa att göra en första, enkel stresskartläggning. Håll tillgodo!